Vargflytt

Regeringen vill flytta in nya vargar till landet. Samtidigt har licensjakt på varg både återinförts och tagits bort. Logiken i det kan vara svår att förstå. På den här sidan försöker vi beskriva hur det hela hänger ihop. 

Bakgrund

Det hela grundar sig i att Sverige genom sitt medlemsskap i EU har förbundit sig att bevara en mängd olika arter. Vargen är en av dessa arter, och den svenska vargstammen anses idag vara starkt hotad. Regeringen har därför beslutat om ett "åtgärdspaket" som ska minska hotet mot vargstammen. I detta paket ingår att tillföra vargstammen nya gener som minskar inaveln.

Vilket är det största hotet?

Inaveln är just nu det största hotet. Inavelsgraden bör minska från 30 till 10 procent för att stammen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Att bara öka antalet vargar utan att se till att inaveln minskar påverkar inte hotstatusen speciellt mycket.

Varför är vargarna inavlade? 

I början och mitten av 1900-talet utrotade vi vargen från vårt land. Efter fridlysning år 1966 började antalet vargar så småningom öka igen, men alla nuvarande vargar i Sverige härstammar från endast fem individer. Det innebär att de är mycket nära släkt med varandra, det vill säga att inaveln är hög.

Är inavel så farligt?

För en enskild individ behöver inavel inte vara så farligt, men ju högre graden av inavel är desto större risk är det att en grupp av djur dör ut. Dels blir gruppen känsligare för förändringar i miljön eftersom alla individer har liknande egenskaper, och dels kan inavel ge missbildningar och sämre fortplantningsförmåga.

Hur kan inaveln minskas?

För att minska inaveln i den svenska vargstammen måste det in individer med nya gener i landet som parar sig med de befintliga vargarna. Vargar från öster med nya gener vandrar då och då in i landet, men få lyckas fortplanta sig och sprida sina gener vidare.

Anledningen till att väldigt få invandrande vargar lyckas få valpar är att den svenska vargstammen idag framför allt finns i mellersta delen av Sverige. De vargar som kommer in i landet vänder ofta eller dör innan de når denna region och hittar en lämplig partner.

Eftersom den naturliga invandringen går så långsamt bestämde riksdagen år 2009 att processen måste påskyndas av oss människor. Man beslutade att upp till 20 vargar med östligt ursprung skulle föras in i landet fram till år 2014.

Varför vargjakt samtidigt som man för in nya vargar?

Många människor tycker att det antal vargar vi har idag är tillräckligt och att det inte är någon bra idé att flytta in fler. Av den anledningen beslutade regeringen att under tiden som vargflytten pågick skulle vargstammens storlek frysas på 210 individer och vintrarna år 2010 och 2011 har det därför bedrivits så kallad licensjakt på varg.

Att frysa stammen på 210 individer skulle också kunna vara lämpligt ur den aspekten att nya gener får snabbare genomslag i en icke-växande grupp med djur, jämfört med en växande.

Efter hård kritik från EU, som menar att Sveriges nuvarande vargförvaltning äventyrar vargarnas överlevnadsmöjligheter, beslutade dock regeringen i augusti år 2011 att ställa in kommande vinters licensjakt. Licensjakten är därmed tillsvidare inställd men samtidigt har man utökat kvoten för skyddsjakt, dvs antalet skadegörande individer som max får skjutas per år. Antalet vargar som får skjutas via skyddsjakt har ökat från 12 vargar 2011 till 32 vargar år 2012. Kriterierna för när skyddsjkat kan beviljas är dock inte förändrats.

I samband med att regeringen i augusti 2011 meddelade att man inte tänkte ha någon licensjakt på varg vintern 2012 tog man också bort maxtaket på 210 vargar.

Olika metoder för att få in nya gener

Regeringen gav Naturvårdsverket, Statens Veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Jordbruksverket i uppdrag att utreda hur en genetisk förstärkning av vargstammen kan gå till.

- Införsel av vuxen, vild varg från öster
- Utsättning av vildlevande valpar från öster
- Utsättning av valpar med föräldrar från öster som förts in i djurpark
- Utsättning av valpar från svenska djurparksvargar
- Inseminering av en varghona med spermier från en östlig vild varg
- Underlätta för naturligt invandrade vargar att ta sig ner till det nuvarande utbredningsområdet.

Alla alternativ har sina för- och nackdelar. Man har tittat noga på hur stor risken är för att smitta förs in i landet, men också hur lätta alternativen är att praktiskt genomföra och hur mycket de kostar. Troligtvis kommer en kombination av olika åtgärder att genomföras.

Finns det andra alternativ?

Om vi vill leva upp till våra internationella förbindelser så måste den svenska vargstammens hotstatus förbättras. Att minska inaveln är det ett effektivt sätt att göra detta på.

Att flytta in vargar handlar alltså inte om att öka antalet individer i Sverige utan att få in nya gener. Att vargarna är relativt få i antal spelar också roll för deras överlevnad, men inaveln anses vara ett större hot. Regeringen har alltså valt att i första hand försöka åtgärda den höga graden av inaveln för att sedan eventuellt också tillåta en ökning av antalet individer.

Hur många vargar måste vi ha i framtiden?

Nyligen presenterade en statlig utredning att det ur ett biologiskt perspektiv bör finnas 450 vargar i Sverige för att säkert kunna garantera stammens överlevnad. Den siffran kan dock komma att förändras då utredningen nu ska väga in de socioekonomiska faktorerna. Det vill säga, de ska beräkna hur många vargar vi kan ha i Sverige när vi också tar hänsyn till olika mänskliga intressen, till exempel tamdjurshållning och klövviltsjakt.  

Hur stort det skandinaviska vargbeståndet måste vara kommer också i slutändan bero på hur stort utbytet med den finsk-ryska populationen kommer att vara. Säkert är iallafall att ju lägre inavelsgraden är, desto färre individer kan vi ha.

Vad händer nu?

 

Våren 2011 flyttades de första genetiskt viktiga individerna. En av vargarna var en naturligt invandrad hona från Finland och den andra var en unge till en naturligt invandrad hane som fått ungar flera år i rad. Dessa två vargar befann sig på olika platser i renskötselområdet, och fraktades till vargarnas nuvarande utbredningsområde.

I december 2011 flyttades den invandrade tiken ytterligare en gång eftersom hon gått tillbaka till renskötselområdet. Denna gång flyttades hon tillsammans med en hane som hon slagit följe med. Åter igen vandrade dock tiken tillbaka till renskötselområdet och i februari 2012 har man därför flyttat henne en tredje och sista gång. Även denna gång har tiken vandrat tillbaka norrut och det finns inget beslut om vad som kommer hända med henne i framtiden.

Man undersöker även möjligheten att sätta ut vargvalpar från djurparker till befintliga vilda lyora. Flera djurparker har under våren 2011 bytt valpar med varandra för att utvärdera hur väl metoden skulle kunna fungera i det vilda. Försöket har fallit ut väl och därför hade Naturvårdsverket för avsikt att placera ut djurparksvalpar i befintliga lyor under våren 2012. För att detta ska vara praktiskt möjligt måste de frilevande tikarna vara sändarförsedda och det har på grund av dåliga snöförhållanden inte gått bra denna vinter. Att placera ut valpar våren 2012 verkar därmed inte bli aktuellt. 

Vem bestämmer vart vargarna ska sättas ut?

Tio länsstyrelser har fått föreslå lämpliga utsättningsplatser för både vuxna vargar och valpar. Områdena utses utifrån olika kriterier, till exempel närhet till andra vargrevir, avstånd till renskötselområdet, förekomst av tamdjur och vägar samt markägarens tillstånd.

De områden som väljs ut av länsstyrelserna är förslag och troligtvis kommer inte alla att utnyttjas. Dessutom visar de försök som gjorts hittills att vargarna sällan stannar i utsläppsområdet. Förslag på kompensation för områden som tar emot vargar är till exempel utökad jakt och mer pengar till rovdjursstängsel för att skydda tamdjur.

Läs fler FRÅGOR & SVAR på Naturvårdsverkets hemsida. 

Läs även mer på REGERINGENS EGNA SIDA OM DEN NYA VARGFÖRVALTNINGEN