Inledning

I gamla tider var det  var rovdjuren ett direkt hot mot jordbrukarfamiljens allra mest värdefulla kapital. Om gårdens ko eller får rovdjursdödades kanske barnen svalt ihjäl under vintern. Sedan dess har både jordbruket och samhället förändrats. Småskaligt jordbruk där huvudsyftet var att få mat till det egna bordet existerar knappt längre utan har ersatts av storskaliga verksamheter med ekonomisk vinst. Djurägare kan fortfarande drabbas av rovdjur, men ingen riskerar längre att svälta ihjäl på grund av deras närvaro.

Numera innebär rovdjursangrepp snarare en ekonomisk förlust och ökad oro för sina djurs välbefinnande. För vissa saker har inte förändrats alls. Vi känner fortfarande ett mycket stort ansvar för våra tamdjurs välbefinnande. Vi försöker skydda dem mot väder, sjukdomar och olyckor, och vill givetvis absolut inte att de ska fara illa eller dödas av andra rovdjur än oss själva. Fram till slaktögonblicket vill vi att tamdjuren ska få leva ett så bra liv som bara möjligt.

De rovdjur som orsakar skador bland våra vanliga tamdjur är varg, lo och björn. De tamdjur som oftast drabbas är får, men varje år angrips också enstaka getter, kor och hästar.
Den som har tamdjur där det lever stora rovdjur har idag flera olika  möjligheter att minska risken för rovdjursangrepp.

Å andra sidan finns där förstås begränsningar i vad lantbrukare kan förväntas satsa i tid och kapital på att rovdjurssäkra sina betesmarker. Det finns givetvis gränser för hur mycket stängsel man har ork och råd med att sätta upp. Även om Länsstyrelsen betalar materialet. Det är sannolikt heller inte varken önskvärt eller hanterbart att stängsla in alla betesmarker på alla håll i landet med rovdjurssäkra elstängsel. Kanske inte ens alla områden med intensiv tamdjursdrift. Det skulle kunna bli många tusen kilometer stängsel, och förändra delar av landskapsbilden i många trakter.